I veckan plockade jag de sista vinbären trädgården hade att erbjuda i år. Hittde då sötaste lilla smultronet som nästan såg ut som en liten pussmun. Och när man hittar såna små speciella saker måste man ju faktisk tänkta ut något fint sätta att presentera den på. Jag började lite smått i durkslaget bären låg i men smultronet liksom försvan i massan. Vet inte sen hur jag tänkte eller vad tanken var från början för vips så hade jag gjort en liten vinbärsflicka.
Men hon började lite såhär. Med smultorn ögon på vinbärsblad och smultronkinder. Lite läskig tyckte jag och började flytta om bären.
Sen såg hon ut lite såhär tills jag liksom samlade ihop ögonbryn, ögon, näsa och smultonmun lite och dessutom flyttat vinbladen till en liten krage. Och den där stunden då jag satte mig med skapandet av den lilla vinbärsflickan var så rogivande. Lägga ut och flytta runt och egenligen inte tänka på så väldans mycket. Det behövde jag nu dagarna då det är som mest rörigt med sommarlovslediga barn med eviga plockandet och förberedande och undanplockandet av måltider och en och annan konflikt.
Samtidigt som det skall bli skönt med vardag igen kommer jag ju sakna de där varma ljusa dagarna och de ljumma härliga kvällarna. För även om det inte varit sol hela tiden har vi verkligen haft en toppensommar iår. Måltider utomhus och sluppit bära in och ut dynor från altanen.