Ibland hinner jag inte med livet. Det går ju alldeles för fort och jag önskar att jag var bättre på att fotografera små vardagshändelser med systemkameran. Men det är ju inte alltid den finns nära. Så ofta blir det mest bilder med telefonen. Men en bild med halvdålig skärpa är väl bättre än inget tänker jag nu. För tänk hur det var förr när man liksom hade en chans och sedan vänta på resultatet till framkallningen.
Här är jag och Liten för några månader sedan. En morgonbild då jag var alldeles för trött för att kliva upp och Liten var alldeles för rastlös för att ligga kvar. Några har ju redan sett bilden på Instagram...
Ibland tänker jag att jag vill att bloggen ska vara med som vardag, lite som en dagbok och inte bara pyssel och saker jag gjort. Bara för att komma ihåg livet. Vi hade en femårsdagbok för många år sedan, sedan fick vi ett barn och det blev lite sådär, vid två barn blev det ännu sämre och efter tre slutade vi.
Men nu när vi har fyra känner jag att jag vill skriva igen. Små minnen att läsa för med barnen. Men så tänker jag på om jag fortsätta på den gamla eller köpa en ny? Så fastnar jag och ingen dagbok blir skriven. Men att fylla i den gamla måste ju vara bättre än att låta dagar och år gå till att fundera på. Den där 5-års dagboken är ju så fiffig att man fyller i år dag och månad själv. Så glömmer man gör det inget. Nu måste jag nog rota fram den gamla och börja skriva känner jag.
Fler söndagsbilder hittar ni inne på fabriken.